Tankematcher,....

Levt så många år med den ständiga kampen mot mig själv.

Undrar ofta när den började ? 

Kan väl inte ha fötts med den? 

Det tragiska är att jag har inte några barndomsminnen.

Jo, ett par kommer jag ju faktiskt ihåg, 

men borde man inte komma ihåg mer än att de ryms på sin hand?

Skillsmässobarn är jag, 

en pappa som valde bort mig.

Familjeband som inte klarade påfrestningarna.

Är det under den perioden mina minnen slutade att lagras? 

Under de åren då all trygghet skulle ha funnits?

Eller är det min första dåliga parrellation som är orsaken?

Slag fick jag ta emot som gav min hud blånader,

men skadade mest gjorde nog det som han uttalade.

Orden som bröt ner, malde sönder all självkänsla.

Det skadade själen, på ett oreparerbart sätt.

Lyckan sitter väl inte i midjemåttet,

men ångesten gör tyvärr det....

Fortfarande....

Även fast jag medvetet vet vad som är logiskt

så behöver jag, måste jag kontrollera det som 

är jag i fysisk form,... 

för att få min egen personliga acceptans.

Jag är  ju den jag är,,,

 och behöver nu göra det 

som för mig fungerar,...

Förnuft och känsla går ju inte alltid ihop...

// Tess