Idag,....

Skiner solen igen, träden glöder av höstfärger

jag ser det och avnjuter faktiskt det

vackra som dagen idag erbjuder mig.

Häromdagen kom jag på mig själv att jag 

under en promenad med mina fyrbenta vänner,

faktiskt gick och visslade, där i regnet.

Det slog mig att jag, där och då ,

var med i nuet,.. äntligen. 

Både att jag ser och kan ta in att något vackert

samt att visslade trots att det regnade ,...

Att bli medveten om hur allt faktiskt är,

hur jag har haft det, hur det påverkat mig.

Vad det kommer att lära mig är lite befriande, 

samtidigt som det också är sorgligt,

för det finns saker som hänt som fått mig

att förstå att allt var och är inte som jag hoppats.

"Inget ont som som inte för något gott med sig"

Kanske stämmer,....?

Men då man sitter där med alla sina smärtande 

erfarenheter ser man ju inget gott i det.

Funderade ett tag på om det fanns någon 

yttre energi som ville åt just mig.

Eller har jag det på mitt livslott?

Undrar om det finns fler som känner att

det finns inslag i ens liv som förföljer en?

Som man inte verkar blir av med...

Jag ska nu försöka att lagra, buffra och memorera,

de stunder då jag faktiskt visslade i regnet.

 För det bevisar ju för mig själv, 

trots allt som hänt, allt som smärtat.

Rädslorna,sorgen, besvikelsen, oron, kamp.

så har de inte lyckats besegra mig,...

Inte än,..

Ser mig själv som en såpbubbla,

som genom ett försiktigt andetag fått

form och färg igen,...

men som så lätt kan spricka om

den krockar med något hårt eller vasst.

// Tess