Välja,...

är något vi gör varje dag,

om och om igen.

Funderar idag på just det att välja,...

Vad väljer vi helst? 

Det gamla trygga invanda även om det 

inte är det bästa för oss egentligen.

Varför gör vi så ? 

Att lämna är också något som vi 

väljer bort... 

Lämna något som vi vant oss vid.

Även om det betyder att vi blir kvar i 

det som vi  ju egentligen vill välja bort...

Bakom detta ligger nog rädslan,

rädslan att bli besviken.

Man blir hellre kvar i det dunkla

för det har blivit ett tryggt tillstånd.

Det har blivit ett sjukt "normalläge".

Det vi har gått igenom,

sår som livet gett måste

vi erkännna att de finns där.

Men de slutar att blöda och

göra ont om man plåstrar om dem.

Att ignorera dem kan ge långvarig infektion.

Ta hand om Dig...

Försök,..

Leva livet som en medspelare 

inte bara en åskådare.

// Tess

Hittade,...

en gammal dikt jag skrivit 

för över tio år sedan,...

För att hitta kontakten med sitt egna "Jag"

måste man lyfta allt till ytan.

Beskåda vad man har i sitt bagage

besluta vad man ska behålla och 

vad som är kasserbart.

En plågsam process men

 nödvändig för att bilda den 

enda överlevande relationen.

Den som man kommer ha med sig hela livet,

kärleken, respekten och kontakten till sitt "Jag"

Lär känna dina sorger,erfarenheter och sörj

att de stulit tid från ditt liv,...

Men lyft sedan blicken och upptäck

alla stunder du faktiskt har framför dig.

Varje minut, varje dag,.. !

Mycket av årets skuggsidor hamnar 

ju här i min blogg,..

Och allt som man bär, känner och kämpar med

måste ju ut någonstans, så det skrivna ordet

blir så rösten för mina känslor och tankar, 

min egen terapi. 

Vill absolut inte fastna i offerroll eller bitterhet.

Jag är inte ensam om sorger och kamp.

Finns säkert någon runt hörnet som 

har det så mycket värre.

Men att blunda och bara springa ifrån det som 

känns tror jag inte heller är en bra strategi.

Att få den där balansen är ju så svårt.

Tar mig tid att inse,..

och att känna,..

För att sedan sträva ,..

efter lärdomen och styrkan 

allt förhoppningsvis gett mig.

// Tess

Tankematcher,....

Levt så många år med den ständiga kampen mot mig själv.

Undrar ofta när den började ? 

Kan väl inte ha fötts med den? 

Det tragiska är att jag har inte några barndomsminnen.

Jo, ett par kommer jag ju faktiskt ihåg, 

men borde man inte komma ihåg mer än att de ryms på sin hand?

Skillsmässobarn är jag, 

en pappa som valde bort mig.

Familjeband som inte klarade påfrestningarna.

Är det under den perioden mina minnen slutade att lagras? 

Under de åren då all trygghet skulle ha funnits?

Eller är det min första dåliga parrellation som är orsaken?

Slag fick jag ta emot som gav min hud blånader,

men skadade mest gjorde nog det som han uttalade.

Orden som bröt ner, malde sönder all självkänsla.

Det skadade själen, på ett oreparerbart sätt.

Lyckan sitter väl inte i midjemåttet,

men ångesten gör tyvärr det....

Fortfarande....

Även fast jag medvetet vet vad som är logiskt

så behöver jag, måste jag kontrollera det som 

är jag i fysisk form,... 

för att få min egen personliga acceptans.

Jag är  ju den jag är,,,

 och behöver nu göra det 

som för mig fungerar,...

Förnuft och känsla går ju inte alltid ihop...

// Tess